Terese Ahrling blickar framåt – efter motgångarna väntar nya möjligheter

Visby.

Från hoppning till travsport

Att hästar skulle bli en stor del av Tereses liv var kanske ingen överraskning. Hennes mamma hade själv hållit på med trav i unga år och genom hennes kontakter fick Terese möjlighet att komma in i travets värld.

Från början var det egentligen hoppning som gällde, men när hon fick chansen att rida travhästar väcktes ett nytt intresse. Snart fick hon även prova på att köra.

– Jag tyckte om ridningen och så fick jag samtidigt uppleva den där farten. Det var väldigt roligt. Sedan blev det mer och mer körning och på den vägen är det, berättar Terese.

Hon var omkring 15 år när hon började köra travhästar och vid 18 års ålder tog intresset fart på allvar.

Sedan dess har travsporten varit en självklar del av livet, med Visbytravet som hemmabana och en viktig samlingspunkt.

– Visbytravet har betytt väldigt mycket för mig genom åren. Det är en trevlig bana med omtänksamma människor. Här finns en fin gemenskap och alla är glada och trevliga. Dessutom har vi fina träningsmöjligheter.

Hästarna som för alltid har en plats i hjärtat

När Terese blickar tillbaka på åren inom travsporten finns det framför allt två hästar som sticker ut lite extra: Victory Graphic och Boundles.

Victory Graphic gjorde fina prestationer inom montén och tillsammans fick de uppleva flera minnesvärda stunder. Även Boundless har bjudit på lopp som Terese gärna återvänder till.

Men det är inte bara resultaten som gör hästarna speciella. Det är framför allt resan dit.

– Båda två hade stora problem med travet när jag fick dem. Victory Graphic galopperade mest hela tiden, men till slut fick vi ordning på honom. Boundless hade också väldigt svårt med travet i början, berättar hon.

Att få utveckla hästar som från början haft stora svårigheter till att bli välfungerande tävlingshästar är något av det mest givande Terese vet.

– Det är verkligen en höjdpunkt när man får en häst som har så svårt för travet och ändå lyckas få den så pass bra. Det kanske inte handlar om några V75-segrar, men för mig är deras prestationer väldigt stora.

Det märks att hästarna betyder mycket, långt utöver det som syns i resultatlistorna.

– De kommer alltid att finnas kvar i hjärtat.

Ett 2026 fyllt av prövningar

Om tidigare år har bjudit på fina minnen har 2026 varit desto tuffare. När Terese får frågan om hur hon skulle sammanfatta säsongen kommer svaret snabbt och utan omsvep.

– Skit, säger hon med ett skratt innan hon fortsätter mer allvarligt.

Året har kantats av motgångar, skador och olyckor. Stallet har bland annat drabbats av förlusten av en häst i samband med ett snabbjobb. Dessutom har operationer, hältor och andra bekymmer satt käppar i hjulen.

En av stallets treåringar har behövt opereras för lösa benbitar och flera av hästarna har haft perioder då träningen inte kunnat löpa på som planerat.

– Det har varit motgång på motgång på motgång. Det här året har verkligen inte varit bra, konstaterar Terese.

Under stora delar av sommaren har möjligheterna till tävling varit begränsade, men mot slutet av säsongen har det ändå börjat röra på sig igen.

Kanske är 2026 helt enkelt året då Terese får ta några steg tillbaka för att sedan kunna ta ny sats inför 2027?

– Ja, precis! Det låter bra, säger hon.

En positiv avslutning på Mantorp

Trots den tuffa säsongen har hösten också bjudit på ljusglimtar. Vid ett besök på Mantorp kom stallet hem med både ett tredjepris och ett åttondepris.

Giocoso Forte stod för en prestation som Terese var mycket nöjd med, särskilt med tanke på förutsättningarna.

– Han hade ett svårt utgångsläge med spår 15. Han är inte särskilt startsnabb och dessutom är han stänkrädd. Banan var väldigt skitig, men jag tycker ändå att han gjorde det riktigt bra och sprang på fint.

Även kusken fick beröm för sin insats och Terese ser gärna att samarbetet fortsätter.

För Tumble One blev loppet mer oturligt. Hästen hamnade bakom en tröttnande konkurrent och drogs bakåt genom fältet, vilket förstörde möjligheterna till en bättre placering.

– Det är tråkigt när det blir så, men det är inte mycket man kan göra åt situationen. Man kan ju inte hoppa över hästarna, säger Terese med glimten i ögat.

Om det blir ytterligare någon start innan vinterträningen tar vid återstår att se. Terese vill känna efter och se vilka möjligheter som finns.

En spännande treåring väcker framtidstro

När samtalet kommer in på 2027 och vilka hästar Terese tror lite extra på är det framför allt en individ som väcker förhoppningar.

Det handlar om en treåring som köptes in under våren och som därefter opererats för lösa benbitar.

Trots den försenade starten finns det mycket som gör Terese positiv inför framtiden.

– Han har en otroligt fin inställning och är alltid glad och positiv till träningen. Han gör verkligen det man ber honom om, så honom tror jag på.

Någon större utökning av stallet är däremot inte planerad. Fyra hästar är en lagom nivå för Terese, som även arbetar vid sidan av travet.

– Man ska ha både tid och råd också. Det tar mycket tid att träna hästar när man samtidigt jobbar, så fyra är nog ungefär vad jag klarar av. Ska det bli fler får de börja vinna lite mer, säger hon med ett skratt.

Ett stort hjärta för montésporten

Terese har själv en bakgrund som montéryttare och följer utvecklingen inom montésporten med både intresse och oro.

På Gotland har antalet aktiva montéryttare minskat och möjligheterna att tävla på hemmaplan blivit allt färre. Det är en utveckling som hon tycker är mycket tråkig.

– Det blir en ond spiral. När det inte finns några lopp vill ingen ta licens, och när det inte finns några ryttare blir det ännu svårare att få till lopp. Att behöva åka till fastlandet för att tävla kostar både tid och pengar.

Hon menar att montén är en gren som förtjänar större uppmärksamhet och fler möjligheter.

– Det finns så många hästar som trivs väldigt bra i monté och som kan fungera både under sadel och framför sulky. Man behöver inte vänta tills en häst har tröttnat på att tävla med sulky för att prova monté. Det kan vara en jättebra variation i träningen och tävlandet.

För Terese är det tydligt att montén fortfarande har mycket att erbjuda, både hästar och aktiva.

Gemenskapen och målen driver henne vidare

Vad är det då som gör att travsporten fortsätter att locka, trots alla motgångar?

För Terese handlar det om en kombination av gemenskapen, hästarna och glädjen i att arbeta mot ett mål.

– Det är gemenskapen såklart, men också att man alltid har någonting att träna inför. Jag tycker om att ha ett mål att kämpa mot. Att bara rida ut i skogen utan något särskilt att sikta på skulle inte vara lika roligt för mig.

Och det är kanske just där som drivkraften finns. I vardagens träning, i de små framstegen och i förhoppningen om att allt arbete en dag ska ge resultat på tävlingsbanan.

För den som aldrig har upplevt travsporten på nära håll vet Terese precis vad hon skulle vilja bjuda på.

– Att få sitta bakom en riktigt fin häst i ett snabbjobb. Man behöver inte kunna köra själv, det räcker att få åka med bredvid. Att känna kraften och energin i en häst som verkligen tar i är en häftig upplevelse.

”Kör på – det är bara att testa!”

Trots ett år som Terese helst vill lägga bakom sig finns framtidstron kvar. Med nya hästar, fortsatt träning och förhoppningar inför 2027 är målet att komma tillbaka starkare.

Och till den som funderar på att själv ta steget in i travsportens värld har hon en enkel och tydlig uppmaning:

– Kör på! Det är kul och hästarna ger så otroligt mycket energi. Det finns ingenting att tveka på, det är bara att testa. Och skulle man upptäcka att det inte är något för en själv, då har man i alla fall provat.

Efter ett år fyllt av prövningar är det just den inställningen som får sammanfatta Terese Ahrlings kärlek till travsporten. Motgångarna må ha varit många, men glädjen till hästarna och viljan att fortsätta framåt finns där fortfarande.

Nu väntar en ny säsong, nya möjligheter och förhoppningsvis många fler fina minnen på travbanan.

Text: Sandra Blixt

Foto: Hastkrafter.nu och Jonatan Östlund