Sandra Stuxberg – envisheten, familjelivet och drömmen som fortsätter att växa

Hästar ska tas in från beten, föl ska ses till och morgondagens träning planeras. Samtidigt väntar familjelivet hemma. För Sandra är det ingen ovanlig dag – det är vardag.

För bara några år sedan förändrades allt när stallet brann ner. Det som tagit åratal att bygga upp försvann på bara några timmar. Men istället för att ge upp valde Sandra att börja om. Idag står ett nytt stall på plats och verksamheten är återigen fylld av liv, framtidstro och hästar med stora ambitioner.

– Jag vet faktiskt inte hur tiden räcker till, säger hon och skrattar.

– Det blir många timmar i stallet, särskilt under sommaren. När det är varmt gör vi mycket av arbetet på kvällarna. Barnen har alltid fått följa med. De har vuxit upp i stallet och det har blivit en naturlig del av vårt liv.

När livet på gården bjuder på skratt

Den som följer Stall Sandra Stuxberg på sociala medier vet att flödet sällan bara handlar om tävlingsresultat. Där samsas nyfödda föl med familjeliv, vardagsbilder och ibland oväntade ögonblick.

Som den gången då sambon dök upp i bara kalsongerna.

Sandra skrattar när hon får frågan.

– Jag skulle släppa unghingstarna på bete och tänkte att jag kunde passa på att släppa min egen hingst också.

Humorn sitter nära till hands och är kanske en av anledningarna till att vardagen, trots långa arbetsdagar, fortfarande känns lätt.

Magic Thunder – en häst som aldrig gjort som andra

Årets stora glädjeämne har utan tvekan varit treårige Magic Thunder. För Sandra kom framgångarna inte som någon överraskning.

– Han har alltid varit speciell. Riktigt bra hästar har ofta något eget, och det hade han redan som föl.

Magic Thunder är ingen häst som låter sig styras hur som helst.

– Han är väldigt bestämd. Man får klappa honom medhårs. Försöker man tvinga honom till något säger han bara nej.

Inkörningen blev därför allt annat än problemfri.

– Vi besökte en hel del diken innan vi kom överens, säger hon med ett leende.

Med tiden har de hittat ett samarbete där ömsesidig respekt är grunden.

– Han älskar egentligen att springa. Det handlar bara om att han ska trivas. Har vi roligt tillsammans så gör han resten själv.

Det är också därför han ofta ser så oberörd ut efter loppen.

– Han blir sällan särskilt trött. Nu senast var han faktiskt lite flåsig efteråt, men annars märks det knappt på honom. Han har en enorm lungkapacitet.

En slump som blev ett liv

Att Sandra skulle ägna sitt liv åt trav var långt ifrån självklart.

Allt började med några rymningsbenägna shetlandsponnyer hos grannen.

– De brukade ta sig in i mammas och pappas trädgård och äta upp blommorna. Grannen frågade hur han skulle kunna kompensera det, och mamma tyckte att jag kunde få komma dit och rida ibland.

Det räckte.

– Sedan var jag fast.

Från de första ridturerna gick resan vidare till ponnytravet och så småningom till framgångsrik träning av varmblod. Hästarna blev inte bara ett intresse – de blev ett sätt att leva.

Hästen som alltid kommer först

Genom åren har många fina hästar passerat stallet, men en kommer alltid att ha en särskild plats i hjärtat.

Tap In Smile.

– När han vann Gotlandssmycket… det glömmer jag aldrig.

Segern betyder mycket av flera skäl.

– Min farbror var där den dagen. Han älskade trav och tyckte det var fantastiskt att få uppleva den segern. Han finns inte kvar idag, så det minnet har blivit ännu mer värdefullt.

Hon nämner också V86-segern med Sundbo Bambu, som skrällde från åttondespåret som loppets minst spelade häst.

– Den var också väldigt speciell. Men Tap In Smile kommer alltid vara hjärtehästen.

Där Sandra hittar lugnet

När hon får frågan om sitt smultronställe på Gotland tänker hon inte på någon strand eller utsiktsplats.

Svaret kommer direkt.

– Hästhagen bland fölen.

Hon ler.

– En sommarkväll när allt är lugnt och jag bara kan stå där med dem. Det är nog den bästa plats jag vet. Där kan timmarna bara försvinna. Jag tycker om att lära känna dem redan från början och skapa ett band.

Framtidens travfamilj?

Kommer nästa generation att ta över stallet?

Sandra skrattar.

– Nej, det tror jag faktiskt inte. Mina söner är helt ointresserade av djur. Det är motorer som gäller.

Men kanske finns ändå en framtid på travbanan.

– Jesper skulle nog kunna bli banmästare. Han tänker bara på traktorer.

"Vi ses i vinnarcirkeln"

När intervjun går mot sitt slut får Sandra skicka med några ord till alla som följer henne och hennes hästar.

Hon funderar en stund innan svaret kommer.

– Hoppas vi ses i vinnarcirkeln.

Och med den envishet, ödmjukhet och kärlek till hästarna som präglat hela hennes resa känns det som en hälsning med både hopp och framtidstro.