… Men kan på något vis ändå inte vara bitter.

En tid för reflektion är över, energidepåerna är påfyllda och det är nu hög tid att ta oss an 2019 och dess utmaningar.

Jubileumsåret 2018 föll samman med pokalår och ökade medel för våra aktiva. Att fira ett jubileum är på något vis väldigt roligt. När vi minns uppstår liksom med automatik chansen att skapa nya minnen. Flertalet gemensamma aktiviteter vid sidan av banan har nog tagit oss lite närmare varandra och visst hoppas man att vi alla blivit lite bättre.

När vi tittar till det sportsliga har fler tränare ökat sin intjäning jämfört med tidigare år och visst hoppas vi att det ska ligga till grund för fortsatt satsning.

Vi, jag väljer att skriva så med anledning av att det är så det känns, har tävlat framgångsrikt både på hemma- och bortaplan. Under säsongen initierades tävlingen där vi lyfte aktuell ställning mellan hemma- och bortalaget. Vi fick besannat att de minsann inte bara kunde åka hit och hämta degen. Det gillar jag. Vi stod upp i hemmaborgen och förstalaget som åker iväg för framskjutna placeringar har nu en större bredd än på mycket länge, kanske någonsin.

Vi gillar ju att tävla, vi som är fast, lite sådär pirrigt kära i sporten som väcker så många känslor. Oavsett om vi springer barfota över ett upplopp i strålkastarnas sken eller har hittat ett fynd till en V75-omgång.

Vid en utbildning i våras tog jag fasta på det där med tävlingen. Jägersro-Kent hade sedan länge ett väl intrimmat system för Tandemkörning. Inför Travchefsgruppen satte han målet 300 dubbelsulkykörningar för 2018. Ett mål som för de flesta andra såg tillsynes omöjligt ut.

Jag fick feeling och drog till med 310. Vi har duellerat sedan dess, glirat lite hjärtligt, önskat varandra god tur och allt det där under ett år där vi velat att så många som möjligt skulle få uppleva kraften.

Jag har nu erkänt mig besegrad, och det sved ordentligt. Grattis Kent och Jägersro! Visby har tack vare en engagerad tränarkår och travskolan sett till att 327 personer fått känna det där 2018. Tagit ett första steg för att få en relation till sporten, hästarna och dess aktiva.

Ja, jag är lite bitter, men det är samtidigt fantastiskt att vi lyckades passera 300-gränsen.

Känslan är att vi ska fortsätta att tävla, i stort och smått. Glädjas när vi lyckas och utbyta erfarenheter för att inte köra fast.

Fler ska få en starkare relation till sporten och vi ska se till att banans aktiva finner inspiration till att jobba vidare.

Kom igen Kent, ett nytt år väntar och jag är redo att dansa igen!

 

Tävlingsdagar 2019